Cancer!
Känns ju lite tungt att även hon ska behöva gå genom detta efter att
man såg hur Per mådde utav det...
Men men, det är bara att bita ihop.
Hon kommer ju att klara sig genom detta precis som Per. :)
Min mormor är nämligen en super mormor!
Mamma är med henne där uppe idag och jag kan inte ens tänka mig hur
jobbigt det måste vara för henne att gå genom detta igen.
Ni förstår, inom loppet av 2 år så har detta hänt;
- Pers pappa dog i cancer
- Per fick cancer
- Mamma fick kraftig njursten
- Kevin fick njursten
- Mormor fick cancer
Men min mamma sa detta till mig här om dagen
"Man blir otroligt starkare i sitt psyke"
och det kan jag förstå!
Men tycker inte det är rättvist det som har hänt och att hon ska behöva
gå genom detta igen med tanke på att hela förra sommaren spenderade
hon ju på sjukhuset tillsammans med Per.
Livet är inte rättvist ibland jag vet!
Men som min mormor så är även min mamma en superduper mamma och
jag vet att hon kommer att hålla sig stark genom detta hon med.
Jag sitter inte och skriver detta för att gnälla och ber er inte heller tycka
synd om mig eller någon i min familj så släng inga onödiga kommentarer!
Ni som inte själva har gått genom cancer eller haft någon i släkten som
har drabbats ska faktiskt bara hålla käften rent ut sagt!
För ni vet inte och har ingen aning om hur jobbigt detta är.
Ibland vill man bara krypa in i sitt lilla skal och komma ut när allting har
löst sig, bara skrika rätt ut tills man tappar rösten och hoppas på att någon
kanske kan höra ens rop på hjälp, ligga och gråta i flera
timmar för att man tror att det hjälper!
Jag vill heller inte ha folk som kommer och säger till mig "jag vet hur det är"
om ni inte har gått genom det för det är bara skitsnack och en enkel
sak att säga bara för att ni ska visa att ni "bryr er".
Jag vet att vissa gör det och tar detta på största allvar, men sen så finns
det också dom som kommer till en och vill trösta bara för att få reda på
detaljer för att sprida vidare eller bara är allmänt nyfikna och jag
hatar verkligen sådant!
Ursäkta om jag verkar arg på någon men jag tar bara detta på så stort
allvar nu!
För innan så var det ju så att detta händer inte våran familj, det
händer bara alla andra!
Jag vet att alla som genomgått detta till 99,99% har tänkt så när man
väl fick det hemska beskedet!
Jag hade kunnat sitta här och skriva hela dagen om vad jag tycker, tänker
och känner just nu men då blir det bara en jävla massa skitsnack!
Det vet jag att det blir och det är det som är så otroligt synd.
Man vet knappast längre vem man kan vända sig till ang sådant längre
ibland sina vänner.
En sak vet jag, min familj/släkt är den starkaste jag vet!
________________________________________________________________
Jag var 18 år när jag fick veta att min far fick cancer...han fick det i urinblåsan och jag trodde att min värld skulle rasa. Han fick operera bort hela sin urinblåsa och få en konstgjord blåsa av tarmarna. Han fick cellgiftsbehandling under en period och i flera år efteråt gick man och var orolig för att det skulle dyka upp någon annanstans...men det gjorde det inte...För ett år sedan fick jag veta att min mormor har cancer, hon hade det i ena lungan så hon fick operera bort 3 fjärdedelar av lungan. Idag mår hon bra och har det lite tungt med andningen, men hon har fortfarande fara för att det skall dyka upp någon annanstans. Men min mormor är nog också en sådan där stark person för hon är vid så gott humör ändå...Det kommer nog att gå bra med din mormor med eftersom hon verkar vara en kämpe(enligt dig). Kram på dig
