Mikaela - Judge me and I´ll prove you wrong.

Jag vill bort! Huvudet skriker, kroppen sviker och allt känns bara skit just nu! Igen, varför!? Jag känner mig så jävla besviken på mig själv, jag har svikit alla ännu en gång. Varför gör jag såhär när de har givit mig chanserna!? Jag är så jävla dum... Huvudet bankar, det gör så ont! Tårarna ligger precis i ögonvrån men jag tänker inte låta dom komma fram, inte riktigt ännu. Jag är ärlig nu, för första gången på länge så är jag ärlig! Öppnar mig själv och står här naken inför er och blottar min sanning! Jag har fuckat skolan totalt, så jävla misslyckat av mig... Körkortet kommer jag aldrig få då jag inte kommer igång med mitt teoripluggande. Det enda som jag fixar nu är jobbet. Jag klarar inte ens att hålla ihop med min familj känns det som. Nu kommer tårarna igen med tanken på, familj... Jag älskar min familj så otroligt mycket, varför sviker jag dom då? Varför ljuger jag för dom trotts att jag vet att det dåliga samvetet kommer då? Jag hatar mig själv för det jag gör. Jag vill bort här ifrån, jag vill inte vara här längre. Bort ifrån Reftele, bort ifrån Gislaveds kommun och Jönköpings län. Jag vill inte vara kvar här, jag vill starta nytt någonstans där absolut ingen känner mig! Jag vill heller inte vara ensam längre, att ha någon vid sin sida är det bästa som finns! Den kärleken och närheten en vän eller någon ifrån familjen kan ge en.. Jag är ensam och kommer nog förbli ensam... Jag har misslyckats med allt och borde inte göra annat än stanna kvar på mitt rum, inlåst tills världen har glömt bort mig och mitt misslyckades. Vad har hänt med mig? Varför har jag hållt tillbaka den människa jag egentligen är? Den människa som faktiskt tycker det är kul att plugga, som gav 100% för allt innan har låsts in inom mig och någonting vägrar låta mig släppa ut henne. Men nu är det försent, för om 2 veckor, 14 dagar så tar jag studenten. Förtjänar jag det då? Jag vet faktiskt inte, men det jag vet är att jag sumpade en otrolig chans jag hade till att få ut något bra utav den sista tiden i skolan. Men hur släpper jag ut en människa som är inlåst inom mig, som av någon anledning inte får släppas ut? Är jag så stark att jag till och med kan hålla tillbaka den bra sidan av mig själv? Jag vill inte det... Jag vill kunna göra som förr när det kändes dåligt, lägga sig ner på sängen tänka genom allt det dåliga, gråta och sedan komma upp på benen igen. Men något håller tillbaka mig, hur mycket jag än gråter så kan jag inte komma upp igen, jag är bunden på botten..

Jag hade kunnat skriva i evigheter men jag tror jag har fått fram det jag vill ha sagt.

Mamma, Kevin, Per, pappa och alla andra som jag svikit , förlåt!